Mänskligheten har sedan civilisationernas gryning vördat tur och ödets goda vilja, som i det antika Grekland associerades med gudinnan Tyche (Τύχη) och i det antika Rom — med gudinnan Fortuna.
Det senare namnet är idag känt av alla och kan betraktas som en meningsfull motsvarighet (nästan synonym) till orden „tur“ och „öde“.
Fortuna och hennes hjul
Ordet „fortuna“ kommer från det antika romerska latinet och betyder bokstavligen „öde“. Ursprungligen var det förknippat med kulten av Fortuna, som uppstod långt före det Romerska rikets storhetstid, troligen i Latium bland de italiska folken, under perioden från 1000- till 700-talet f.Kr.
Det är möjligt att latinerna dyrkade denna kult redan före sin migration till Apenninska halvön och tog med sig traditionen. Det finns inga direkta bevis för detta, men det är känt att Fortuna dyrkades i det antika Rom redan på 500-talet f.Kr. Ett bevis på detta är ett gammalt tempel, byggt av Roms sjätte kung, Servius Tullius, vid Tiberns strand mellan 578 och 534 f.Kr.
Från början dyrkades Fortuna av bönder, som årligen firade festivalen Fortis Fortunae den 24 juni. Man trodde att gudinnans välvilja gav gynnsamma förutsättningar för en rik skörd: bra väder, regn och flodernas översvämningar. Senare tog även boskapsskötare upp traditionen, eftersom deras välstånd också var beroende av bördiga betesmarker.
Under samma period fanns i det antika Rom redan skördegudinnan och fruktbarhetsgudinnan — Ceres, vilket väcker tvivel om Fortunas rent romerska ursprung. Det är mer sannolikt att denna kult lånades från de italiska folken eller från de gamla grekerna och utvecklades parallellt med den traditionella romerska mytologin.
Senromerska Fortuna
Det är inte exakt känt när och hur Fortunas kult uppstod i Rom, men under sin storhetstid var ödes- och lyckogudinnan oerhört populär. Runt om i det tidigare Romerska riket har tusentals altare och kapell tillägnade Fortuna hittats, samt tiotusentals bilder och gravyrer som upptäckts vid arkeologiska utgrävningar.
Fortunas avbild fanns på gamla mynt, hushållsföremål, hantverksprodukter och hemmaltare. I antalet anhängare kunde hon jämföras med Merkurius — gud för rikedom, handel och vinst.
Det är också värt att nämna att Fortuna var en del av de romerska kejsarnas kult under namnet Fortuna Augusta. Hon fick särskild vördnad år 19 f.Kr. — efter Octavianus Augustus triumfartade återkomst från öst.
Gudinnan avbildades ofta med ymnighetshornet och ett hjul, omgiven av andra personifikationer: Felicitas, Hilaritas, Concordia, Fides. Från och med 100-talet e.Kr. avbildades Fortuna ofta tillsammans med Isis — gudinnan för kvinnlighet och moderskap.
Förutom det gamla templet, som Servius Tullius lät uppföra vid Tibern på 500-talet f.Kr., byggdes senare flera andra praktfulla tempel tillägnade Fortuna. År 194 f.Kr. restes Fortuna Primigenias tempel, år 180 f.Kr. Fortuna Equestris tempel och år 101 f.Kr. templet kallat „Dagens lycka“.
Fortunas berömmelse levde vidare även efter det Romerska rikets fall. Kulten spreds över Västeuropa och fortsatte inofficiellt under hela medeltiden. Även i modern tid har hennes namn ihågkommits — en asteroid som upptäcktes år 1852 fick namnet Fortuna.
Idag förknippas ordet „fortuna“ oftare med tur och öde än med den antika romerska gudinnan. Lyckohjulet (roulette) är en välkänd symbol på varje kasino, och uttrycket „Fortunas favorit“ beskriver en person som har tur i allt.
Trots den digitala tidsåldern litar många människor världen över fortfarande mer på tur än på sunt förnuft och exakta beräkningar. Uttrycket „lita på lyckan“ verkar aldrig bli omodernt, även om gudinnans roll idag ofta spelas av en slumptalsgenerator.